Startskottet har gått för valet av nya personer på posterna som ledare för Afrikanska unionens kommission (AUC). Beslut fattas vid februaritoppmötet i Addis.
Det ska till en jädrans balans mellan de afrikanska regionerna och mellan män och kvinnor.
Ordförande Jean Ping och viceordföranden kan omväljas för en period till, och i synnerhet vore det bra om andremannen, den ambitiöse, välorganiserade kenyanen Erastus Mwencha blir kvar. Vi har bra givarsamarbete med honom, en ”born again” kristen Kikuyu med hjärtat på rätt plats dessutom.
En tungviktare har av den regionala södra afrikanska samarbetsorganisationen SADC kastats in i striden om ledartröjan. Det är Sydafrikas nuvarande inrikesminister och för övrigt president Zumas ex-fru, Dr Nkozana Dlamini-Zuma. Ibland omtalad som framtida sydafrikansk presidentkandiat.
Skilsmässan mellan de båda makarna Zuma måste ha varit någorlunda bra, eftersom de samsas i samma regering. Eller är det tvärtom så att Jacob Zuma vill sända exet till Addis för att få henne på avstånd? Jag kan för lite om sydafrikansk politik och dessutom är det en helt annan fråga.
Men det finns en oro i Addis att en sydafrikansk toppolitiker skulle riskera att leda unionen i en för den något kontroversiella sydafrikanska utrikespolitiken gynnsam riktning, och att helhetstanken riskerades.
Det vet vi ju heller ingenting mera bestämt om.
Faktum är att det svarta Afrika vädrar morgonluft inom AU efter den arabiska revolutionen. Tidigare dominerade Khadaffis Libyen, och andra giganter som Egypten och Algeriet.
Idag uppträder i synnerhet tre länder på ett dominerande sätt i den afrikanska politiken: Sydafrika, Nigeria och Etiopien. Medan den afrikanska integrationen tar sig djupast uttryck i Östafrikanska gemenskapen (EAC).