Afrikanska unionens vintertoppmöte äger rum i Addis 27-31 januari och har temat ”gemensam värdegrund”, på engelska ”shared values”.
Ambassaden transformeras till en delegation. Jag är faktiskt dubbelhattad, med den fina andratiteln permanent representant till den Afrikanska unionen. Förstesekreterare Anna Öberg arbetar för högvarv med förberedelserna oh bilarna putsas.
Sverige företräds av kabinettssekreterare Frank Belfrage.
En stor del av ambassadens/delegationens ansvar är att ordna så kallade bilateraler. Det är möten mellan Belfrage och afrikanska utrikesministrar, statsekreterare, FN- och AU-toppar.
Med sig på resan har han ambassadör Marika Fahlén med särskilt ansvar på UD för Afrikas horn.
Det är bland annat för bilateralerna som Belfrage kommer hit – om det nu är sjunde eller åttonde gången, han kommer alltid på februarimötena. På två dagar kan han ”riva av” upp till femton-tjugo möten, vilket motsvarar åtskilliga veckor i resdagar om han istället besökte varje land.
Toppmötestemat är naturligtvis känsligt på en kontinent som hyser alltifrån goda demokratier till brutala diktaturer. det handlar om att få bättre effekt av alla de instrument, institutioner och protokoll som AU-länderna skapat på temat demokrati, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning. AU-kommissionen vill binda ihop allt detta i vad de kallar en afrikansk plattform.
Därmed skulle ytterligare ett stort steg tas bort från AUs föregångare, OAU, som brukade kallas ”diktaturernas klubb”.
Men som vanligt är det de politiska kriserna som stjäl strålkastarljuset. Minitoppmöten kommer att äga rum om Sudan och Somalia mellan AU, FN, USA, EU. Ban Ki Moon kommer hit.
Under Sudandiskussionerna kommer dessutom både Sudans president Bashir och vicepresidenten Salva Kiir att delta. Den senare är ju tillika president för regeringen i södra Sudan.
Diskussionen kommer att handla om de utestående frågorna efter folkomröstningen, olja, skuldbörda, Abiyeprovinsen m.m. Men också om hur man ska få liv i fredsprocessen i Darfur. AUs särskilde förhandlare förre presidenten i Sydafrika Tabo Mbeki spelar en nyckelroll.
Somalia, som jag skrev om nyligen, fortsätter att ge AU huvudvärk. Somaliska övergångsregeringen kommer att delta i diskussionerna, och kan vänta sig en hel del kritik för att den inte aktivt konsulterar övriga intressenter i Somalia. I augusti går mandatet för övergångsinstitutionerna i Somalia ut, och mycket lite har gjorts för att förbereda nästa politiska fas.
Synd, tycker jag, som lagt ner mycket krut på att jämka samman somaliska intressen och få accept för att moderata islamister skulle få vara med i somaliska regeringen. Radioprogrammet ”Konfilkt” gjorde dett bra reportage om detta.
Krisande Elfenbenskusten är suspenderat och får ett eget minimöte. Diskussionen kommer bland annat att handla om sanktioner mot Gbagbo, sanktioner snarare än våldsanvändning. Här har naturligtvis de västafrikanska länderna ledningen, och de har faktiskt rasslat med vapnen.
Tunisien och oroligheterna i Algeriet, Libyen och Egypten kommer att diskuteras, åtminstone i korridorerna. När, var hur, vilket land nästa gång?
En het potatis är ICC-åtalet av flera ledande kenyanska politiker. Det ser tyvärr ut som om AU-länderna kommer att uppmana FNs säkerhetsråd att besluta om att återföra åtalen till nationell kenyansk jurisdiktion, fast kenyanerna är vaga i om de verkligen menar detta. De har också lobbat för att AU ska uppmana säkerhetsrådet att åberopa den så kallade artikel 16 i ICC-stadgan, vilken ger möjlighet att skjuta upp verkställandet av åtalet.
Det kan göras ifall åtalet allvarligt hotar bibehållandet eller skapandet av fred och säkerhet. Under lång tid har AU hävdat att åtalet mot Sudans president Bashir bör skjutas upp, i Sudan är fred och säkerhet direkt sammankopplat med åtalet. Det kenyanska fallet är annorlunda.
Kenyadiskussionen ger en dålig smak i munnen, och visar att tillräckligt många afrikanska ledare fortfarande håller syndarna ibland sig om ryggen. Hos vanliga kenyaner är åtalen populära, enligt opinionsundersökningarna, så vitt jag förstår. Talade med en kenyanska på en middag igår och hon var bedrövad över politikernas agerande.
Som vanligt kommer Libyen och några supporterländer pressa på för en snabbare och djupare afrikansk integrationsprocess. Det är en del av koreografin, men bromsas alltid av skeptikerna.
Troligen kommer AU att fatta beslut om att pressa på för en fast representation vid G-20.
Etiopiens premiärminister Meles som är officiell talesperson/förhandlare för Afrika i klimatfrågor kommer att möta Sydafrikas president Jacob Zuma som står värd för nästa stormöte i FN-förhandlingarna om klimat i Durban mot slutet av året. För Afrika handlar det om kompensation.
Och så är det atmosfären.
Rabatter har planterats och trottoarer sopats i Addis. De afrikanska flaggorna kantar boulevarderna. Hotellen blir internationella mötesplatser, säkerheten närmast total. Enligt en FN-kollega har 3 000 gatubarn flyttats från staden.
Och så är det Kadaffi som alltid flyger in sina egna bilar och sin egen ambulans som följer honom i staden. Han brukar hyra en sisådär 150 rum på det fashionabla Sheraton, för övrigt byggt av Skanska. I trädgården slår han upp ett beduintält. Och så är allt som hemma, nästan.
Fast hemma är inte som förr. Människor har demonstrerat.
Bilden är från AUs mission i Darfur.