Utvecklingen i Libyen går nu snabbt, jag är förvånad, glad och bestört, lite av varje. Det är oklart.
Under de senaste 2 åren har jag besökt Libyen 4 gånger. Tripoli, Sirte. Aldrig det revolutionära Benghazi.
De människor som jag mött har varit tysta människor som inte volonterade att diskutera politik. Araber och gästarbetare från Afrika. Vattenpipekulturen, som tydligen kokat över. Men samtidigt ingen kunskap, ingen medvetenhet. För bara några år sedan tilläts engelska i skolundervisningen. Men vi lever i en annan värld nu, även med internet i Libyen.
Antagligen är det Benghazis tradition av oppositionsfäste som nu spelas fast forward i ljuset av revolutionerna i övriga Nordafrika och Mellanöstern.
Jag skrev om Khadaffis tält. Hur han avstod för första gången att komma till ett afrikanskt toppmöte i januari/februari.
Han kommer alltid till AU, tidigare OAU. Brukar hyra en sisådär 150 rum på det fashionabla Sheraton i Addis, om han inte lyckats kapa åt sig toppmötet till att äga rum i Libyen.
I trädgården slår han upp ett beduintält. Och så är allt som hemma, nästan. Fast hemma är inte som förr. Människor har demonstrerat. Skrev jag.
Det var ett tecken på att allt inte stod rätt till.
Jag tror att hans timmar är räknade, man skjuter inte skarpt på den egna befolkningen. Men vad som kommer istället vet jag lika lite som alla andra. Vad som händer i Benghazi vet vi just inte mycket om.
Om det nu sprider sig till Tripoli. Då faller Khadaffis ”tält”.