Striderna i Elfenbenskusten har nått Abidjan. Den folkvalde presidenten Ouattara tvingas kriga sig fram till den makt han erhållit i allmänna val, en tillbakagång för den afrikanska demokratiseringsprocessen.
I bästa fall vinner han kriget, men priset är redan högt. En svensk FN-anställd har, som bekant, dödats. Det skördas många civila offer. Detta i det land som för bara något år sedan tillhörde den absoluta eliten hos de afrikanska ekonomierna, en av Afrikas ”lejonekonomier”.
Många är oroliga för att de förestående valen i Nigeria ska drabbas av våldsamheter, min kollega i Abuja, Per Lindgärde, skriver om ett ”demokratitest”. Elva-tolv val ska hållas i år i Afrika.
Sverige stödjer Afrikanska unionens valobservatörer, det handlar om att skapa kapacitet och om normerande politiskt arbete.
Och även om AU upplever en av sina svåraste stunder nu, när man navigerat fel i Libyenfrågan och motsatt sig genomförandet av resolution 1973 i den del som gäller markmål, har man ändå hållit kursen i Elfenbenskusten.
Det var inte lätt.
Viktiga medlemsländer som Sydafrika och Angola stödde Gbagbo, som håller kvar makten. Sedan utsåg man en hög representant som Ouattara inte accepterade eftersom han ansågs jävig. Men principen om att ett valresultat är ett valresultat har man hedrat. Det är viktigt inför kommande val i Afrika.